Granada

Jag har Spanien i mitt hjärta den här veckan. Jag vet inte riktigt varför, men minnen därifrån dyker upp hela tiden.

Här får ni ta del av de bilder jag tog när jag var i Granada tillsammans med finaste Carro. Och de ord jag skrev ner i min lilla lila skrivbok då ...

Från tågkupéns fönster ser jag Sierra Nevadas massiva berg veckla ut sig. Det är som att stänga dörren till bilder av Spanien i resekataloger och kliva in i en annan värld, endast de spanska olivträden följer med längst rälsen in i Granada. På avstånd ser staden ut som en målning, stark och vitglänsade i kylan. Tåget stannar med en suck och ut trippar spanska studenter i hippa kläder och svallande svart hår.

Luften påminner om den i Norge. Hög och torr. En kvinna på bussen hjälper oss att vända kartan i rätt riktning mot centrum.

Det går inte att bevisa och ändå tror jag på det: det finns platser i världen där man, då man anländer eller ger sig av, på ett gåtfullt sätt fylls av känslorna av alla dem som tidigare har anlänt eller givit sig av därifrån.

Redan på 600-talet f.Kr. bodde feniciska, karthagiska och grekiska nybyggare här i området kring Granada. Staden var arabernas sista utpost i Spanien. Morerna som gjorde staden till ett kulturellt centrum för forskare, vetenskapsmän och köpmän fördrevs av Kung Ferdinand II och drottning Isabella I år 1492.

Under senare år har staden putsats och restaurerats för att finna sin forna glans. Centrum är en labyrint av små kaféer, affärer, restauranger och hippieliv och stundtals känns gatorna som tagna ur en nordafrikansk stad. Vi slinker in på ett arabiskt inspirerat tehus och värmer oss en stund med sött te ur vackert dekorerade glas och tunna chokladpannkakor.

Alhambra reser sig stolt på kullen La Sabika, den muromgärdade gamla stadsdelen som tagen ur sagorna. Området med palats och trädgårdar är en av världens vackraste sevärdheter. Den byggdes från 1250-talet till 1300-talets slut och är en unikt bevarad byggnad inom västlig islamisk arkitektur.

Plötsligt har vi bråttom. Turisttillströmningen till palatsområdet är varje dag enormt. Alla rekommenderar reservation av biljetter två veckor i förväg. Ändå lyckas vi ta oss in.

Vackra inristade dekorationer, prasslet av löv, svagt porlande vatten, ekande steg. Palatset Alcazabas rosa murar, som skiftar nyans varje timma på dagen, omsluter oss.

Historia, det som har hänt, blir ofta bara små fragment som aldrig kan mätas. Bara stora klumpiga fakta återstår, kopplade till årtal som man lär sig utantill i skolan. Det är kanske därför byggnader och monument är så fascinerade, de ger ett samlat bevis på att det funnits ett förgånget.

I arabisk konst finns inte några ansikten eller gestalter som man kan ta fasta på, religionen tillåter inte avbildning av människor, det är istället former, geometri och harmoni. Salar av pärlemor, gips och marmor. Kupoler av guld och emalj. Strukaturen i de ”Två systrarnas sal” ser ut som teckningar i fryst snö.

Jag försöker föreställa mig utrymmet befolkat med arabiska sultaner och dess underståtar. Återvändande arméer med guld och slavar.

Den lågstående solen kastar en behaglig strimma varmt ljus genom det valvformade fönstret. Här har folk under århundrades lopp bett till sina gudar. Även om man drar ifrån det som man inte tror på i detta rum, så finns alltid det omätbara faktumet kvar att andra människor, här, tror och framförallt har trott.

Utanför möts vi av en trädgård med rosor, palmer och lagerträd, mörkgrönt vatten med flytande vita näckrosor och vita berg i fjärran.

Ständigt dessa vita berg. Landskapet måste skapa ett beroende hos den som bor här precis som havet för oss havsmänniskor.

Från trädgården ser jag skymningen falla över Granada. Den kommande natten smyger sig in bland bergen. Allt blir mörkt.

På vandrarhemmet sänder teven ut nästan osynliga, skugglika bilder från hela världen, men knappt någon tittar. I priset 18 euro för en natt ingår en gratis drink i baren. Där sitter några engelsmän, en mexikan och två utbytesstudenter från Australien.

Vi knallar ut för att ta oss en munsbit av Granadas berömda gratis-tapas. Upprorsmän blir gatunamn, blodiga slag adresser. Vi går ner för Isabella den katolskas gata och förundras över hur seglivade namnen är. Granada dribblar med tiden, fintar och lurar. Historien bor i varje husknut och gör sig hela tiden påmind.