Löfte om vår

Den här fina tulpanbuketten fick jag av mamma häromdagen.

Den sprider vårkänslor i hela mitt kök

En dag i en inte allt för lång framtid kommer gruset knastra under fötterna och snödropparna ha vunnit över kylan.

Lördags-låten!

Vardagsmiddagar

Åtminstone en gång i veckan äter jag middag hemma hos Stefan och Åsa. Det är så lyxigt att få komma hem till dem och äta vardagsmiddag. Dessutom är jag så lyckligt lottad att jag dessutom nästan en gång i veckan äter vardagsmiddag hemma hos Reneé och Christian, mamma och pappa och Lina. Hihi! Lyxigt va?

I går kväll var även mamma på besök hemma hos Rumanders

där de har en jätteskön brasa att värma sig vid. Jag, Åsa, mamma...

Melker

Olle

Malva

och Stefan åt pasta och kyckling och bara hängde i soffan

För det gör man på vardagsmiddagar. Man bara "är" och äter något enkelt. Man behöver inte ens prata om man inte orkar det. Man får vara som man är.

Man får till och med lära sitt barnbarn att äta rulltårta om man vill det...;)

OM att bli konst

Lina och jag var och såg den här utställningen på Kakelhallen i söndags. Om ni befinner er på Åland och är nyfiken på vad det handlar om kan ni läsa min recension här:

http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=20886&iPage=1

Mysfrukost till hjälp!

Igår körde jag helt fast i några texter jag håller på att skriva. Vad så frustrerad på kvällen att jag stupade i säng ilsken.
I morse steg jag upp klockan sex, lagade mig själv en riktigt mysig frukost och tände några ljus. Det var mörkt ute och jag såg snön vräka ner vid gatlyktorna.
Och jag skrev!
Jag är inte klar än.
Men det känns i alla fall som det kommer att bli något.

Mysfrukost är helt enkelt bra mot det mesta!;)

Hey Joe!

Jag fick den här bilden skickat till mig i dag. Den är tagen från besöket hos den japanska familjen i Tokyo. Den lilla killen i min famn heter Joe efter Jimmy Hendrix låt " Hey Joe".

Och oj, vad jag vara nära att smyga ner honom i min väska och ta med honom hem..hihi!

Han är ju bedårande!;)

Ny dag! Ny rosett!

God morgon!

I dag ska jag ut på mumin-äventyr.

Mitt favoritcitat är ur Tove Janssons ”Sommarboken” från 1972.

”Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer men älskar den andra dess mindre tycker den andra om en. Det är alldeles riktigt anmärkte farmorn. Och vad gör man då?

Man fortsätter älska, svarade Sophia. Man älskar värre och värre.”

En liten dikt

Dömandet är ett missmod. Du kan göra dig själv fattigare.

Ett nej byggt av skepticism. Vi är många av den sorten, som ser åt andra hållet när tiggaren sträcker fram sin hand.

Tiggaren i sitt eget hjärta?

Dumheter!

Vi lever inte på en plats där man förnedrar sig så.

Vi står inte i ett gatuhörn och ber om något. Vi står i ett gatuhörn och visar upp någonting vi redan har. Vi är jättesnygga.

En dag har du blivit så duktig på din egen skepticism att du mitt i öknen kommer att tacka nej till ett glas vatten. Kanske har det redan hänt.

Man är ännu inte det man sa sig vilja bli. Det finns tid. Vi har inte bråttom.

Jag är inte en motorväg. Jag tar tid.

Jag måste bli mina ord.

Judy and dream of horses

Ros

I dag är det japanska ros i håret- dag.

Är kultur-redaktör den här veckan och det känns kul.

Annars.

Sovit tröttdjupt inne i mitt duntäcke, gått en lång promenad, på isen, läst, druckit te.

Skrynkliga badfingrar, transparens och lite rött vin.

Vilken vinter det är.

Jag kunde inte öppna ögonen i morse.

I duschen. Jag försökte.

Jag såg ingenting.

Kroppen ville sova. Skrek.

Nu börjar den sakta väckas till liv.

Det är kanske rosen som håller på slå ut.

Min söndag

Min söndag började med Mad Men i soffan

Sedan uppdatering på kulturfronten

För att sedan göra ett städa upp och packa upp försök

Men det blev lite surfande istället

Innan jag gjorde ett nytt städförsök

Och satte mig ner och skrev lite

Därefter gick Lina, jag på långpromenad på isen innan det var dags att möta upp Janne och gå på vernissage på Kakelhallen. Konstnärerna var anonyma i denna utställning där betraktaren blev en del av konsten. ( Jag skriver mer om den imorgon)

Janne med sin nya kamera

Lina och jag

Och när klockan slog nio var mitt hem äntligen rent och fint, kläderna på tork och jag avslutade min dag som jag började den. Med lite Mad Men så klart...;)

Njutning!

Åh, i går kväll delade jag ut ett diplom till detta gäng kockar för jobbets räkning. De på bilden är Ålands kocklag och ska delta i OS 2012. Nu övar de för fullt och jag fick ta del av deras meny som de håller på att arbeta fram. Jag säger bara: Åh, vilken njutning.

Mina smaklökar var så lyckliga under alla sex rätter med utmärkt vin och annan dryck till.

Det roliga är att både Andreas och Jonas till höger på bilden var kockar på restaurang Nero som jag jobbade på i många år.

Jag vet inte vad jag ska säga mer om den superba middagen än: Tack!

Vykort från minnenas land

Det går inte att bevisa och ändå tror jag på det:

Det finns platser i världen där man, då man anländer eller ger sig av, på ett gåtfullt sätt fylls av känslorna från alla dem som tidigare anlänt eller givit sig av därifrån. I förhallen till katedralen i Santiago de Compostela finns det en marmopelare med djupa fingeravtryck i, ett emotionellt, expressionistiskt märke skapat av miljoner händer, bland dem mina. Men när jag säger "bland dem mina" är det trots allt urvattnat, för jag har aldrig fattat tag i pelaren med samma starka känsla som uppstår vid slutet av en fotvandring som varat i flera månader. Jag var ingen människa från medeltiden, jag har ingen katolsk tro och jag kom med bil.

Trots det blev jag genom att lägga en hand i avtrycket en del av detta gemensamma konstverk. En idé blir synlig i stenen.
Kraften i en idé drev furstar, bönder och munkar att lägga handen på just den där pelaren, varenda hand avlägsnade en aldrig så liten mängd marmor så att en hand till slut blev synlig där marmorn nu inte längre fanns.
Jag vet inte varför jag funderar på det i dag när jag ännu en morgon vaknat tidigt, mycket tidigare än vanligt. Men det är ett vackert resminne.
Och kanske har det just att göra med att mina minnen ibland är som vykort. De kommer från ställen långt bortifrån. Överraskande.

Lördag förmiddag

Jag har en välbehövd lugn helg. Ändå känner jag mig rastlös. Det känns som jag går krokiga, dimregniga stigar i dag. Jag längtar till neon. Jag bär rosetter. Jag dricker kaffe för att vakna. Jag snubblar på mattkanten. Jag snöar in på nåt. Men finaste Tilde

och finaste Lina gjorde mig glad i morse och bjöd mig hem på lunch. Sedan gick vi hela gänget ner på stan och åt Mercedes chokladpraliner.

Det här var den sista bilden jag tog på länge med min kamera. Den har börjat låta konstigt och har skickats i väg på reparation. Kameradoktorn sa att det kan ta upp till en månad. Konstig hur tomt det kan kännas utan en kamera. Men goda generösa vänner ska låna mig en liten kamera så länge. Min räddning, tror jag.

Cherry Blossoms

På flyget hem från Tokyo såg jag en helt underbar tysk film som heter "Cherry Blossoms" och är från 2008.

Det åldrande paret Trudi och Rudi lever ett regelbundet och stillsamt liv i en liten by. Rudi är allvarligt sjuk, men hans fru väljer att inte berätta detta för någon, inte ens för honom själv. Paret reser till Berlin för att besöka sina barn och barnbarn, men ingen verkar ha särskilt mycket tid eller intresse för dem.

När Trudi plötsligt dör, beger sig Rudi till Trudis älskade Japan för att besöka deras son. Där möter han den unga flickan, Yu, som hjälper honom med hans sorg över sin förlorade kärlek.

Filmen är fylld av visdom och mystik och visuella symboler för personernas känslomässiga resa.

Om du har chansen, se den! Filmen berör en verkligen.

Mjuka frågor

I dag diskuterade jag tillsammans med en kille om varför majoriteten män och kvinnor på Åland umgås separat? Killarna för sig. Tjejerna för sig. Eller i par.

Något jag alltid undrat över.... och fick efter en stund kommentaren att: ja, vad intressant att diskutera mjuka frågor som det här.

Det var tänkt som ett positivt kommentar. Men det ”mjuka” ordet stör mig.

Vad betyder egentligen det? Mjuk. För mig är det lent, gosigt. Mjukt är också ganska svagt och ger vika.

Att reda ut strukturella frågor i vårt samhälle som könsroller och frågor är tycker inte jag är särskilt gosigt. Eller lent. Det är ett allvarligt och tungt ämne som handlar om hur vi förhåller oss till varandra, hur vi behandlar varandra och vad det ger för konsekvenser.
Precis som politik och bråka med myndigheter så försöker man ta reda på hur vårt samhälle fungerar och varför man gör på vissa sätt, om det är rätt och fel.

I min värld förstår jag därför inte varför exempelvis en diskussion kring den senaste bankaffären skulle vara ett hårdare ämnen än att reda ut maktstruktur?

Men tyvärr verkar många tycka det...här.

Rebecca Horn

Som jag berättade tidigare såg vi en utställning av Rebecca Horn i Tokyos Contemporary Art museum. Den var alldeles magisk. En fransk poet och matematiker Jacques Roubaud har skrivit en dikt till Rebecca. Inspirerad av den dikten har hon skapat ett slags skulpturer av ljus , där ord tränger in i mörka utrymmen.

I ett bad av svart vatten reflekterar orden och försvinner i ytans krusningar. I bakgrunden hörs en låt av jazz-musikerna Hayden Danyl Chisholm. Så fort jag klev in i rummet kände jag en stark känsla av melankoli. Den var så stark att jag skulle ha kunnat börja gråta. Men samtidigt var rummet så vackert att jag blev glad.

Verket heter ”Light imprisoned in The Belly Of The Whale”

I Tokyo fanns det massvis med söta fina onödiga saker att köpa. Jag satsade mina pengar på god mat och upplevelser. Men några små saker smög sig ner i väskan och pryder nu min tillvaro. Den här vackra hårspännet fick jag av den japanska familjen som vi var hem till. Jag blev så glad.

Och visst är de här söta...små glasögon-örhängen. Jag kunde inte låta bli...

En japansk tekopp med lock var jag på jakt efter och hittade till slut den här som jag tycker är så fin.

Och så blev det så klart några rosetter

Det här är några

av dem

I en liten butik i Harajuku fanns de mest bedårande örhängen för en billig slant. Här är den ena askungens droska och den andra askungens sko.

Fluff

Och rosettörhängen..;)

Några fjädrar i fint paket som jag ska hitta på något skoj med någon gång

Och en nyckelring från ett tempel som ska ge mig tur.

Ett vacker tyg att förvandla till något fint

Och det här fina förklädet att kocka massor i under våren. Jag hittade det i Asaksa i köksområdet och gillade fickorna. Och kul att tänka på det underbara japanska köket när jag står i mitt på Torggatan...

Till sist en Hello Kitty så klart. Jag gav en till Malva och behöll en för mig själv. Bara för att påminna mig om mitt äventyr.