Jag har en välbehövd lugn helg. Ändå känner jag mig rastlös. Det känns som jag går krokiga, dimregniga stigar i dag. Jag längtar till neon. Jag bär rosetter. Jag dricker kaffe för att vakna. Jag snubblar på mattkanten. Jag snöar in på nåt. Men finaste Tilde
och finaste Lina gjorde mig glad i morse och bjöd mig hem på lunch. Sedan gick vi hela gänget ner på stan och åt Mercedes chokladpraliner.
Det här var den sista bilden jag tog på länge med min kamera. Den har börjat låta konstigt och har skickats i väg på reparation. Kameradoktorn sa att det kan ta upp till en månad. Konstig hur tomt det kan kännas utan en kamera. Men goda generösa vänner ska låna mig en liten kamera så länge. Min räddning, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar