Det går inte att bevisa och ändå tror jag på det:
Det finns platser i världen där man, då man anländer eller ger sig av, på ett gåtfullt sätt fylls av känslorna från alla dem som tidigare anlänt eller givit sig av därifrån. I förhallen till katedralen i Santiago de Compostela finns det en marmopelare med djupa fingeravtryck i, ett emotionellt, expressionistiskt märke skapat av miljoner händer, bland dem mina. Men när jag säger "bland dem mina" är det trots allt urvattnat, för jag har aldrig fattat tag i pelaren med samma starka känsla som uppstår vid slutet av en fotvandring som varat i flera månader. Jag var ingen människa från medeltiden, jag har ingen katolsk tro och jag kom med bil.
Trots det blev jag genom att lägga en hand i avtrycket en del av detta gemensamma konstverk. En idé blir synlig i stenen.Kraften i en idé drev furstar, bönder och munkar att lägga handen på just den där pelaren, varenda hand avlägsnade en aldrig så liten mängd marmor så att en hand till slut blev synlig där marmorn nu inte längre fanns.
Jag vet inte varför jag funderar på det i dag när jag ännu en morgon vaknat tidigt, mycket tidigare än vanligt. Men det är ett vackert resminne.
Och kanske har det just att göra med att mina minnen ibland är som vykort. De kommer från ställen långt bortifrån. Överraskande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar