1.Kolla på priset, stilen och kvalitén. De två sista måste vara MYCKET BÄTTRE än klädesplagg du kan hitta i de vanliga butikskedjorna för samma pris. Vintage shopping kräver övning. Hemligheten här är att köpa en klänning för att den ser helt fantastisk ut på dig och inte för att den är ett fynd.
2. Hitta din storlek – För att få en snabb koll på storleken håll plagget mot din kropp och se om den verkar passa dina armar, ben, byst och midja. Men du måste prova innan du vet säkert om den passar eller inte. Köp ALDRIG något utan att prova. Och när du provar sätt på dem försiktigt och långsamt. Det känns väldigt tråkigt att behöva köpa ett plagg bara för att sömnen sprack när du drog klänningen över huvudet.
3. Känn igen kvalité – Fina knappar, vackra sömmar, annorlunda lösningar och alla andra detaljer som verkar ha tagit lång tid att tillverka är ett bra tecken på god kvalité.
Varje gång jag kliver in i ett plan är jag helt övertygad om att jag just där och då upplever de sista minuterna av mitt liv.
Jag lyssnar till vart enda litet ljud och kollar in flygpersonalens ansikten. Verkar de inte lite nervösa? Är det där svettdroppar av nervositet som hon har på överläppen. Hjälp, vad var det där för ljud! Sen ser jag löpsedlarna framför mig: 100 döda i flygkrasch. Ingen överlevde. Och så tittar jag mig omkring: jaha, det är alltså de här människorna jag ska dö tillsammans med.
Ändå flyger jag, ofta och ibland långt.
Trots min rädsla
Att vara rädd är nämligen inget ovanligt i mitt liv.
Ibland gör jag någonting varje dag som jag är rädd för. Jag är rädd för rätt många saker.
Och jag tror inte att jag är ensam om detta.
Rädsla verkar vara vår kulturs farsot. Vi är rädda för att påbörja och vi är rädda för att avsluta. Vi är rädda för förändringar och vi är rädda för att stå still. Vi är rädda för att lyckas och vi är rädda för att misslyckas. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.
Jag vet inte svaret på frågan varför det är så här.
Kanske handlar det primitiva instinkter, att rädslan finns kvar i våra kroppar, nerärvda från dagarna då vi vi var jagade av lejon. Eller kanske är det dagens moderna konsumtionssamhälle som skrämmer oss till att köpa trygghet i form av olika varor och tjänster.
Oavsett vilken orsak så finns den där, rädslan,och flyter omkring som blodet i våra kroppar. Och kanske är det så vi får förhålla oss till rädslan. Se den som en naturlig del av oss. För vi kan inte fly från den och inte eller vänta på att den ska försvinna.
Det går inte att tänka: när jag INTE är rädd då ska jag göra...
För den stunden kommer aldrig.
Inte förrän du GÖR det du är rädd för.
Det är först då du får självförtroendet som behövs för att inte var rädd. Så det gäller att känna rädslan, acceptera den och göra det ändå.
Jag tror den största rädslan av dem alla. Den som ligger till grund för alla andra rädslor är: Jag kan inte hanter det!
Jo, du hörde rätt. Jag kan inte hantera det. Inte så omvälvande kanske, men
tänk exempelvis, du är rädd för att bli sjuk. Varför? Jo, för att du är rädd för att inte kunna hantera att var sjuk.
Du är rädd för att bli arbetslös. Varför? Jo, för du är rädd för att du inte skulle kunna hantera att bli utan jobb och gå hemma på dagarna.
Du är rädd för att göra fel, ja, för du är rädd för att inte kunna hantera att göra misstag och leva med det.
Det enda sättet att förvandla rädsla till en följeslagare på din väg istället för en fotboja som håller dig kvar är alltså att tro mer på dig själv. Peppa dig och tro att du klarar det mesta. Tänk på massor saker som du klarat av som du först inte trodde att skulle gå. Det fungerar så med de mesta. Så länge vi lever klarar vi mycket mer än vi tror.
Med lite hjälp förstås.
Dolly Parton är min räddning när jag flyger. Det är någonting i hennes röst som känns tryggt. Här kommer ”Coat of many colors”.
Och det smarrigaste till sist. Inlagda plommon i konjak, inspirerad av härliga Viveka. Så här gjorde jag:
Skålla 1 kg plommon. Använd en stor kastrull och riktigt kokande vatten innan du ploppar ner dem. Låt de koka någon minut i alla fall, om det är köpe-plommon med tjockare skal.
Koka 3 dl socker med 5 dl vatten till en sockerlag. Det tar 10-15 minuter.
Lägg i plommonen försiktigt och låt dessa koka med någon minut. Ta kastrullen av värmen och häll i en dryg deciliter konjak.
Häll upp i väl rengjorda burkar.
De är klara efter ett par veckor men håller betydligt längre än så om du har varit noga med rengöringen av burkarna. Servera med lättvispad grädde eller med ett choklad-tillbehör. Eller varför inte en mandelskorpa. Moments of food
Min födelsedagspresent från tjejerna var att i går kväll överraska mig med biljetter till Thomas Di Levas show "Låt kärleken växa" på Alandica. Underbart..;) Vi började med middag, hallon och bubbel hemma hos Lina.
Fina Lina och Wedde
Söta Johanna
Di Leva var befriande galen och härligt kärleksfull. I pausen gick alla besökare runt omkring och fnittrade eller smålog. Det finaste jag tycker han sade under kvällen var: "I livet har du alltid två val i olika situationer. Att välja kärlek eller rädsla. Välj kärlek"
Ester beskriver sin konst. Hon jobbar både med skulturer och performance:
I try to understands what's gooing on through what I do. From what is left inside one's self, and what is outside. Sincerely. Without protection. Waiting for impacts. Insect larvae, hazelnut flowers, fishing nets... translucid yet not transparent. With patterns, nerves, structure and skin. The skeleton supports the skin. Inside is material emptiness, filled only with that which is important to you, that which you take far away in your handbag. These protesis are a metaphore of that which you take along with you in your head, inside your mind: that combination of experiences which make-up your being and make you unique, unrepeatable. It is your "story-case", and however much you travel, it always follows you, behind you, in your past.
I natt har jag haft besök av soffsurfarna Joakim och Ester. Han är en dokumentärfilmare från Schweiz med åländsk mamma. Hon, skulptör från en liten by utanför Barcelona. De är på väg till Kökar för att filma och måla. Vi hade en supertrevlig kväll. De kändes som ha gamla goda bekanta på besök. Avslappnat och roligt. Vi bestämde oss för att ses snart igen..:)
Nu har jag fixat så att det går att kommentera på min sida...hade fel på inställningarna. Har ni ingen gmail, men vill säga någonting så klicka på "anonym" och sedan funkar det. Men skriv gärna ändå vem ni är..;) PUSS!
I går hade jag en skön dag i Stockholm. Först lite shopping, fika med en bra bok på kafé och strosande i mina gamla kvarter på Söder.
Sedan promenerade jag ut till Moderna museet och såg Dali-utställningen. Jag såg flera av hans verk i Madrid i vintras och nu fick jag ett ännu större helhetsgrepp. Jag insåg att mycket att hans konst får jag obehag av liksom konstiga drömmar känns jobbiga eller känslan av att tappa tid och rum. Utställningen var fin gjord. Min gamla kollega John-Peter har gjort ett fint-fint jobb..;)
Tyvärr sprang jag inte på honom där, men jag träffade Susan. Vi har inte setts på fem år. På tal om Dalis utsuddade av tid och rum, så är det häftigt hur fem år kan både kännas som länge sedan och som för en kort stund sedan, på en och samma gång. Huset på bilden var mitt kontor när jag jobbade där. Den tiden känns både nära och långt ifrån.
På kvällen träffade jag finast, finaste, finaste Carro och vi gick till "Snotty Sound Bar" och åt middag och drack vin. Sedan till "Bara vi", som är ett underbart ställe med sköna soffor och kristallkronor i taket. På tjejtoan finns två toaletter, så man kan gå på toa samtidigt. Det blev en alldeles underbar kväll med massa mys och prat. A day in Stockholm
I går fyllde farmor Ingrid 75 år
Vi i den närmaste familjen överraskade henne med middag på Havsvidden (Bara Vendela och Linnea saknades)
Mysigt
Trevligt
Och god mat
Faster Brittis och Kai
Farbror Sigge, farmor och farbror Kjell
Kusin Samuel och kusin Michela
Christian och den yngsta i familjen: Axel
Kusin Bianca och kusin Emma
Otto
Reneé
Åsa och Malva
Melker
Mamma, pappa och Britt
Eva
Jag
Stefan och Olle
Kvällen avslutades med härlig tårta
Och fint tal av pappa till sin mamma
