Dömandet är ett missmod. Du kan göra dig själv fattigare.
Ett nej byggt av skepticism. Vi är många av den sorten, som ser åt andra hållet när tiggaren sträcker fram sin hand.
Tiggaren i sitt eget hjärta?
Dumheter!
Vi lever inte på en plats där man förnedrar sig så.
Vi står inte i ett gatuhörn och ber om något. Vi står i ett gatuhörn och visar upp någonting vi redan har. Vi är jättesnygga.
En dag har du blivit så duktig på din egen skepticism att du mitt i öknen kommer att tacka nej till ett glas vatten. Kanske har det redan hänt.
Man är ännu inte det man sa sig vilja bli. Det finns tid. Vi har inte bråttom.
Jag är inte en motorväg. Jag tar tid.
Jag måste bli mina ord.
Vilken fin dikt med tänkvärda ord/Mamma
SvaraRaderaLjuvligt med både bild och ord - det ena kompletterar det andra för att skapa dikten... Jag har just läst japantexterna som jag inte kollade in medan du var där, men på något sätt tror jag att det blir ännu bättre nu när du är hemma och kan spegla Japan-Åland mot varandra på ett sätt som vi mår verkligt bra av. Ser fram emot när du får ihop något till tidningen som når verkligt många läsare (nåja, med Ålandsmått...)
SvaraRaderaTidningen borde skicka dig till avlägsna ställen tre gånger om året utan anmoden - dit du vill, förstås.
Tänk att alla vill vara Snusmumriken - men i morse läste jag Gustaf Widéns krönika och undrar om Atos ville vara Snusmumriken. Själv har jag ögonblick då jag är Filifjonkan som trodde på katastrofer - ibland har jag klara hemuldrag. Jag tror att jag är Mymlans dotter.
Eva