Betraktelse 1

Varje gång jag kliver in i ett plan är jag helt övertygad om att jag just där och då upplever de sista minuterna av mitt liv.

Jag lyssnar till vart enda litet ljud och kollar in flygpersonalens ansikten. Verkar de inte lite nervösa? Är det där svettdroppar av nervositet som hon har på överläppen. Hjälp, vad var det där för ljud! Sen ser jag löpsedlarna framför mig: 100 döda i flygkrasch. Ingen överlevde. Och så tittar jag mig omkring: jaha, det är alltså de här människorna jag ska dö tillsammans med.

Ändå flyger jag, ofta och ibland långt.

Trots min rädsla

Att vara rädd är nämligen inget ovanligt i mitt liv.

Ibland gör jag någonting varje dag som jag är rädd för. Jag är rädd för rätt många saker.

Och jag tror inte att jag är ensam om detta.

Rädsla verkar vara vår kulturs farsot. Vi är rädda för att påbörja och vi är rädda för att avsluta. Vi är rädda för förändringar och vi är rädda för att stå still. Vi är rädda för att lyckas och vi är rädda för att misslyckas. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.

Jag vet inte svaret på frågan varför det är så här.

Kanske handlar det primitiva instinkter, att rädslan finns kvar i våra kroppar, nerärvda från dagarna då vi vi var jagade av lejon. Eller kanske är det dagens moderna konsumtionssamhälle som skrämmer oss till att köpa trygghet i form av olika varor och tjänster.

Oavsett vilken orsak så finns den där, rädslan,och flyter omkring som blodet i våra kroppar. Och kanske är det så vi får förhålla oss till rädslan. Se den som en naturlig del av oss. För vi kan inte fly från den och inte eller vänta på att den ska försvinna.

Det går inte att tänka: när jag INTE är rädd då ska jag göra...

För den stunden kommer aldrig.

Inte förrän du GÖR det du är rädd för.

Det är först då du får självförtroendet som behövs för att inte var rädd. Så det gäller att känna rädslan, acceptera den och göra det ändå.

Jag tror den största rädslan av dem alla. Den som ligger till grund för alla andra rädslor är: Jag kan inte hanter det!

Jo, du hörde rätt. Jag kan inte hantera det. Inte så omvälvande kanske, men

tänk exempelvis, du är rädd för att bli sjuk. Varför? Jo, för att du är rädd för att inte kunna hantera att var sjuk.

Du är rädd för att bli arbetslös. Varför? Jo, för du är rädd för att du inte skulle kunna hantera att bli utan jobb och gå hemma på dagarna.

Du är rädd för att göra fel, ja, för du är rädd för att inte kunna hantera att göra misstag och leva med det.

Det enda sättet att förvandla rädsla till en följeslagare på din väg istället för en fotboja som håller dig kvar är alltså att tro mer på dig själv. Peppa dig och tro att du klarar det mesta. Tänk på massor saker som du klarat av som du först inte trodde att skulle gå. Det fungerar så med de mesta. Så länge vi lever klarar vi mycket mer än vi tror.

Med lite hjälp förstås.

Dolly Parton är min räddning när jag flyger. Det är någonting i hennes röst som känns tryggt. Här kommer ”Coat of many colors”.