Bortrest

Nu åker jag bort några dagar. Tillbaka på måndag!
Ha en mysig helg!
Här kommer en betraktelse till:

Jag har alltid fascinerats över tystnaden. Inte bara tystnaden när träden står still och gatan är folktom och det känns som om man hör sina egna andetag i en snäcka.

Utan även tystnaden som finns i samtal mellan människor. När det pratas mycket och ingen hör vad som sägs och man känner sig ensam mitt i allt. Eller den ordlösa, omslutande förstående tystnaden som man känner med vissa människor utan att man behöver säga, ett enda ord.

Förra hösten när jag bodde i Spanien och i början knappt kunde tala ett enda ord spanska framstod tystnaden extra stark för mig.

Fyra timmar bort i flyg och plötslig kunde inte jag, som annars är rätt så pratsam person, be om ett glas vatten, prata om vädret och allra minst ha en trevlig diskussion över en kopp kaffe.

Jag kunde säga tack: gracias och hej: Hola!

Det var som att bli stum... och det var otroligt lärorikt.

De första veckorna var bara sköna. Det kändes som att dra huvan på dunjackan över huvudet och med en gosig ombonande känsla i kroppen gå omkring och studera människorna och livet omkring mig. Lite på avstånd så där.

Min lyssning skärptes och jag började förstå hur mycket man hör om man tvingar sig att lyssna.

Jag gick och tog en kopp kaffe på ett kafé i närheten varje morgon. Och bredvid mig i bordet satt alltid en högljudd grupp av äldre eleganta damer och skrattade så att glasen i baren dallrade. Utan att förstå ett ord visste jag att det var barnbarnens förehavanden som rapporterades. Det syntes i ögonen och hördes på tonfallet.

För det vi känner uttrycks ju sällan med ord.

Jag bläddrade i min spanska ordbok och bestämde mig för att lära mig några ord varje dag, vilket verkligen fick mig att tänka på vilka ord som är viktigast. Jag började rannsaka mitt enorma ordflöde annars och verkligen tänka på vad varje ord betyder, istället för att bara låta dem hoppa ur munnen som jag ofta gör på svenska. Det kändes som jag blev mer exakt i vad jag ville säga. Jag hade inte tillräckligt många ord för att kunna linda in en åsikt i bomull och på ett sätt var det otroligt befriande. Jag kände mig mer rak i mitt sätt att prata.

Efter ett tag kunde jag sköta de vardagliga sysslorna på spanska: handla, beställa på restauranger, be om hjälp och vägriktning. Jag lärde mig till och med att prata om vädret.

Det gjorde att jag började lära känna folk och fick några spansktalande vänner, vilka var otroligt tålmodiga, fina och hjälpsamma. Ändå kände jag mig frustrerad. De jag ville säga lät inte så intressant i mina öron när meningarna hackades upp i delar med långa tankepauser i mitten och i samtal lät jag massor med saker passera som jag annars skulle ha haft tankar och åsikter om. På det sättet blev det svårt för mig att visa vem jag verkligen är, vilket tärde på självkänslan. Min uppmärksamhet började vändas inåt till, tystnaden. Och jag frågade mig själv: vem är jag utan orden och mitt sammanhang där hemma.

Men några svar fanns inte. För när man inte prata finns det lite näring att föda tankarna med. Jag började känna mig tom. Ibland dum. Och jag märkte även att andra behandlade mig så. Bara för att jag inte kunde prata korrekt så började folk tala till mig som jag var ett barn eller så tog de i med hög stämma som om jag vore döv.

Väldigt intressant, tyckte jag. För jag led aldrig under den här tiden. Det var mer som en intressant studie, eftersom jag visste att det här bara var för en kort period i mitt liv. Men jag lovade mig själv att inte låta ytan lura mig. Allting är så mycket mer spännande än vad vi först tror. Och bara för att en person inte är uttryckfull och pratsam betyder det inte att den personen är trög, oengagerad, tråkigt ytlig eller främmande och konstig.. Utan kanske är han eller hon bara en person som vill säga rätt ord och stå för dem, eller som vill reflektera först innan de säger någonting eller som först vill lyssna. Kanske är det en person som bara kan säga tack och hej men som vill bli din vän.