Ute på Enklinge på somrarna när jag var liten måste man se upp för ormar. En sommar hade vi tre stycken utanför stugan. Mina systrar och jag döpte dem till Hugge, Stucke och Beth. Jag var livrädd för att bli biten och lyssnade förskräckt till historier om folk som blev bitna medan de simmade i vattnet. Min storasyster försökte lugna mig genom att berätta vad jag skulle göra om jag blev biten: - Du får inte få panik, utan du måste andas, ropa på hjälp och ta det lugnt, annars sprids giftet fortare i kroppen, sade hon.
För mig var det en omöjlig tanke. Hur, skulle jag kunna ta det lugnt om jag just blivit biten av en orm??!Min första instinkt skulle vara att springa till närmsta sjukhus så fort jag bara kunde, skrika och gråta.
Hur som helst blev jag aldrig biten av någon huggorm, däremot många år senare av en apa i Thailand. Jag backpackade runt i Asien och bodde i små bambuhyddor på stranden. På ön Koh Chang nära Kambodja fanns en apa fastkedjad vid ett träd. Mina två irländska killkompisar passerade utan problem, men när jag gick förbi hoppade den på mig och högg till. Apan som var en hon, hade enligt ägaren mens och gillade inte kvinnor. Han visade intyg på vaccinationer och liknande och försökte övertyga mig om att den var helt frisk.
Ändå tänkte jag: RABIES!!!och ringde i panik till min storasyster som nu börjat studera medicin. Hon i sin tur ringde någon specialistklinik för tropiska sjukdomar i Stockholm och vi fick svaret: Jag måste ta det lugnt och vänta. Apor som har rabies dör inom en vecka och eftersom denna var fastkedjad kunde jag ha uppsikt och se hur den mådde. I fall den skulle dö skulle jag fortfarande en månad på mig att ta vaccinet. De rekommenderade inte mig att ta det med en gång. Rabies-vaccin är ingen trevlig procedur med sju sprutor med jämna mellanrum rakt in i magen och sedan finns ju alltid risken med orena nålar.
Så jag väntade. I två veckor för säkerhetsskull och som tur var fortsatte apan att leva.
Återigen var den bästa reaktionen att andas, be om hjälp och ta det lugnt.
Men åren har jag insett att jag ,och många med mig, hoppar omkring och försöker fly från fysiska och känslomässiga obehag. Vi vill inte acceptera att dessa känslor är en del av livet och simmar liksom fiskar med öppna munnar antingen bort från någon jobbig situation eller hungriga mot mera njutning. I vår tid är det nämligen någonting fult att vara trött, ledsen och sjuk. Vi ska vara glada, unga och pigga. Det är lycka, tror vi. Ändå är det många där ute som upplever en stor tomhet, inre stress och otillfredsställelse, trots att de springer på allt vad de orkar för att hinna uppleva så mycket roliga saker som möjligt. När jag läser om utbrändhet känns det som det är ett gift som sprids i deras kropp, som förlamar dem och jag tänker på Hugge, Stucke och Beth. Kanske inte när ditt hus brinner upp, men annars kan den bästa reaktionen i många situationer vara att andas, ropa på hjälp och ta det lugnt. I stället för att springa därifrån med andan i halsen.
Detta gäller framför allt känslomässiga obehag som avundsjuka, skam, ilska, skräck, besvikelse och ensamhet. Är du uttråkad och ensam hemma en kväll är första reaktionen ofta att ringa en kompis eller springa iväg ut och göra någonting och träffa folk. Men om du ber dig själv om hjälp att andas och ta det lugnt, stanna i känslan kommer den snart att förvandlas till någonting annat, kanske kommer det till och med att kännas skönt, att stanna där i soffan och bara titta ut genom fönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar