Ibland är ödet som en liten sandstorm som hela tiden ändrar riktning. Du ändrar riktning, men sandstormen jagar dig. Du byter håll igen, men sandstormen följer efter. Om och om igen leker ni så med varandra, nästan som en dans i gryningen. Varför?
För att stormen är inte någonting som blåste in långt bort ifrån och inte har någonting med dig att göra.
Den här stormen är du. Den är inuti dig.
Så det enda du kan göra är att låta den komma ifatt dig, gå rakt in i stormen, blunda och hålla för öronen så att inte sanden kommer in och gå igenom den. Steg för steg. Det är ingen sol där, inga riktningar, ingen måne och ingen tidsuppfattning. Bara vit fin sand som yr i luften.
Och man måste verkligen gå igenom den aggressiva och symboliska stormen. Hur symbolisk den är, gör inga misstag angående det.
Det kommer att göra ont och du kommer kanske blöda.
Och när du väl kommit igenom stormen kommer du inte ens komma ihåg hur du kom igenom.
Du kommer inte ens vara säker på att stormen verkligen är över. Men en sak är säker. När du kommer ut ur stormen kommer du inte vara samma person som gick in. Det är det som hela stormen handlar om.
Sometimes life is like a sandstorm. Then you just have to walk straight through it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar